Att argumentera med magkänslan

Gina Gustavsson går i DN till angrepp mot de människor som när de debatterar försöker locka lyssnaren till att känna snarare än att tänka. Hon menar till exempel att uttryck som "jag får ont i magen av.."- eller "jag känner mig djupt olycklig när jag ser..", eftersom dessa egentligen inte gör annat än tilltalar läsaren äckel-reflexer. Iställer menar Gina att det är viktigare att bygga upp rationella och logiskt förankrade argument, för att på så sätt få bort oresonligheten från samhällsdebatten.

Jag tänker, trots att jag själv varit en frekvent missbrukare av uttryck som ont i magen, inte argumentera mot Gina i den här frågan. Tvärtom lyfter jag på hatten och tackar för en bra analys. Jag ska göra mitt bästa för att varken ha magont- eller vara mörkrädd när jag debatterar i framtiden. Att använda sådana ord går ju egentligen stick- i stäv med allt som jag tror på; empirisk vetenskap och rationalitet.

Vad jag istället vill göra är att belysa två saker som har med känsloargument att göra, och hur jag fått möta dem när jag debatterar - båda hos mig själv, och hos andra.

Hos mig själv kommer jag ofta på mig själv med att rent instinktivt vilja argumentera för- eller mot någonting - ibland helt utan att veta något om sakens kärnfråga sedan tidigare. De rubriker jag ser i tidningar- eller på bloggar skapar bara en instinktiv magkänsla. Jag har ibland utgått från denna magkänsla när jag försökt argumentera för- eller mot någonting, men de gånger jag har gjort så har jag ofta fått utstå stark kritik - samtidigt som jag själv kommit att omvärdera frågan allteftersom jag får större förståelse för den. Därför försöker jag, de gånger jag är medveten om att det är magkänslan som styr, sätta mig ned och resonera kring min magkänsla. Vilka argument finns det för att min magkänsla är rätt? Vilka argument kan det finnas för att min magkänsla bara är en oresonlig rädsla, född ur vinklade rubriker och andras känsloargument? Ofta kan det visa sig att min initiala magkänsla var rätt, men ibland också motsatsen - och oavsett vilket framträder alltid en mer nyanserad bild om man tar sig tid att resonera sakligt, istället för att endast lita på känslan.

Hos andra debattörer möter jag också känsloargument ibland, och jag kan tänka mig att det även där handlar om instinktiva argument födda ur magkänslan. Vad jag reagerar på hos dessa argument är att de sällan- eller aldrig tillför något nytt, och att de om något stärker min tro på mina egna argument - hos mig och, tror jag, hos de som följer debatten. Så nästa gång jag skriver "Tack Reinfeldt för att du tar ansvar för våra pensioner." hoppas jag att du som får ont i magen av mina ord tänker till innan du svarar. Ett "Glöm inte att arbetslösheten om Reinfeldt misslyckats med att göra någonting åt riskerar att försvaga pensionssystemet i längden." kommer att bita hårdare än ett "Reinfeldt gör bara de rika rikare, och skiter fullsäntigt i oss vanliga människor".

Så, om jag får ha en önskan, gör vi alla som Michael Jackson - tittar oss i spegeln en gång extra innan vi argumenterar för- eller mot någonting nästa gång. Och sedan gör vi det med bra och sakliga argument. Helt utan magont.

- Tor Claesson

DN: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/gina-gustavsson-darfor-ska-vi-akta-oss-for-att-argumentera-med-kanslorna