En process som verkligen eskalerat under de senaste åren är
just den svenska välfärdens förfall. En process som legitimeras i och med den
allt mer normativa människosynen av att studera sina medmänniskor som potentiella
fiender. Eller helt enkelt som medel för egen vinning. En process som ständigt
reproduceras genom att vi ständigt blir inmatade med att alla människor är
olika. Att vi inte kan förstå varandra. Klasser segregeras genom tayloristiska
företagsstrukturer. Där arbetare snarare ses i form av statistik än som
människor. Något som distanserar beslutsfattarna från subjekten (på golvet) och
istället främjar objektivt eller rationellt tänkande. Att kunna se arbetarna som
objekt menade för företagets vinning. Detta kan även vändas och ses politiskt. Hur politiker ser människor i form av siffror och utfärdar direktiv som gynnar normen men straffar avvikarna. Normen är viktigare. Fler röster.
Arbetslösa ses som lata as som inte vill
jobba. Sjukskriva bara fejkar. Kvinnan försöker ta över makten och invandrarna
är tydligen ett så stort problem att missnöjespartier hittar sin väg in i
riksdagen. Vad som sker är att media och direktiv ständigt pumpar folket på
information om hur man ska kategorisera sin nästa. Allt i konkurrensens namn. Då
kommer vi in på in- och utegrupper. Vilka kan jag relatera till? Vilka är min
flock? Vi alla har grupptillhörigheter. Det har vi alltid haft. Men det kalla
samhällsklimatet har enligt mig fått denna tillhörighet att betyda mer än
någonsin. Detta genom att grupper blir mer och mer fientligt inställda till
varandra. Varför får den gruppen det ena eller det andra? Varför får aldrig vi
något? Dessa gruppkonflikter är förödande. Men även ett faktum och alltid är
det avvikarna som får lida. Men denna gång mer än någonsin. Jämlikheten är
hotad. Klasskillnaderna ökar.
Kyrkan rapporterar att fler och fler kommer till dem och
söker hjälp. Jag blir bara mer och mer förvirrad när jag läser om det. Jag tror
mig fortfarande (till viss del) leva under illusionen att vi fortfarande har en
välfärd. Att vi kan ta hand om våra sjuka, våra arbetslösa (våra arma avvikare från
samhällsnormen). Jag vill tro att människan på något viss har en gemensamt band
mellan oss. Ett band av solidariska tankar och kärlek. Men tratten lämnar ingen
plats för solidaritet. När jag talar om tratten så talar jag om den tratt som
staten ger myndigheter om redovisar hur mycket pengar de får ge ut i bidrag. Ju
större behov det finns ju färre tar sig igenom. Det spelar ingen roll hur många
som är sjuka, enbart ett antal kommer ner i flaskan. Vad gör resten? Kyrkan är
ju tydligen ett alternativ nu. En kyrka som försvagas då människor ständigt
lämnar den. Detta hör dock inte till diskussionen. Vad är detta för utveckling?
Gå till kyrkan för att överleva? Låter bekant? Har det hänt tidigare i
historien kanske? Kanske sådär way way back in time? Schysst
samhällsutveckling.
- Micael Brun