Var
individ har ögonblick som de kommer att minnas för resten av livet. Första
dagen i skolan, första kyssen eller helt enkelt när de förlorade oskulden. Med
denna artikel tänkte jag ta min oskuld i opinionsbladet. I nuläget är det
kanske inte lika historisk som dagen då min mor lämnade mig på skolgården. Då
jag första gången skulle börja i ettan. Jag minns hur läskigt det var, men ändå
så kände jag att det var spännande att bli äldre. Minns jag rätt så tror jag en
tår fall från min kind på väg in på skolgården. Jag var rädd. Mitt liv skulle förändras.
Rädsla uppstår lätt när man inte har makten att definiera situationen eller
framtiden. Allt var nytt. Det är både spännande och läskigt. Förändringar är sådana.
Skrämmande men en del utav livet och vem vet vad som döljer sig bakom en
förändring? Kanske delar av än själv som aldrig annars skulle upptäcka? Kanske
sanningen? En form av personlig nirvana. Men förändringar behöver inte alltid
vara bra. Sociologen Anthony Giddens menar att det är våra rutiner som
definierar vem vi är. De ger oss insikt i oss själva. Men då ger de säkerligen
också oss insikten om vi vill förändra vem vi är och hur vi identifierar oss
själva.
Vad jag
nu kommer att pressentera är för er inbitna rackare ingen nyhet, men det är något
som inte borde glömmas bort. Svenskt näringsliv ville i slutet av förra året
reformera lagen om anställningsskydd (LAS: http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19820080.htm).
LAS innebär i största enkelhet att den siste som blivit anställd ska först ut (vid
exempelvis varsel och svåra tider). Svenskt näringslivs argumentation till
avskaffandet eller ”reformeringen” är:
”Lagen om anställningsskydd skapar också
inlåsningseffekter i och med att anställda tvekar att byta jobb av rädsla för
att få en sämre turordningsplats” Original artikeln: http://www.svensktnaringsliv.se/fragor/las/reformera-las-lagen-om-anstallningsskydd_16553.html
Ja varför inte? Ingen vill ju att någon ska vara
inlåst på ett jobb som de inte vill ha? Rent formellt kan jag helt klart tycka
att ja det låter ju bra. Men informellt så vad innebär detta? Tillåt mig att
pressentera en fiktiv karaktär vid namn Ragnar. Ragnar är en gammal inbiten
industriarbetare han har i hela livet plockat ”smulor i betongen på ackord” (för
att citera Lars Winnerbäcks klassiker Rusningstrafik). Hans jobb är extremt
fysiskt ansträngande. Ragnar är ingen välutbildad herre. Han har arbetat för
samma företag i ett tiotal år. Hans leder är slitna hans rygg har sett bättre
tider. Men varför inte, apoteket har piller för att lösa hans ”onaturliga
besvär”. Duger inte smärtstillande så har vi alltid psykofarmaka. Detta är dock
mindre relevant för detta exempel.
Ragnars fysiska problem är ett resultat utav hans
hårda arbete. Om detta beror på hans arbetsplats rutiner och arbetsmiljö är
inte heller relevant i denna fråga. Vad som däremot är relevant är om Ragnar
kommer att kunna prestera lika väl som någon nyanställd. En som tillexempel är
ung och kry och inte hunnit fått sin kropp förstörd? Ragnar har troligen hittat
ett långsammare tempo som är mer humant, men dock lägre än de krav som ställs
från företaget i fråga. Ackordsystem en tayloristisk princip som går ut på att
effektivisera arbetstiden. Detta genom att strippa arbetaren på dennes förmåga
att självständigt kunna fatta beslut och styra över sitt egna arbete. Detta
genom att reglera hur mycket en individ bör prestera på en arbetsdag. Min poäng
är dock att via aktiebolagslagens vinstkrav (Ett aktiebolag är juridiskt sätt
skyldig att generera vinst till aktieägarna http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20050551.htm
Kap.3, 3§) så skulle reformeringen
innebära att Ragnar skulle bli utbytbar. Min fråga är då. Ifall Ragnar ändå
trivs på sin arbetsplats är detta då rättvist? Om vi nu säger att anledningen till Ragnars
besvär kommer ifrån att han har följt företagets direktiv (genom dess
tayloristiska ackordsystem) så känns helt plötsligt känns den hypotetiska ”inlåsningseffekten”
mer som ett olegitimt försök att göra sig av med Ragnar för att anställa exempelvis
20åriga Kurt ett halvår för att successivt slita ut honom? Alla arbeten sliter
inte ut folk men vissa gör det. Är Ragnars situation outhärdlig så kan han
alltid försöka definiera om denna. Eller är han inte kapabel till detta? (Något
jag kommer att utveckla vidare i en annan artikel).
Men enligt mig ska han inte vara tvungen att göra
det för att en ny ska bli exploaterad. Men som med allt annat beror detta på
vilken värld vi vill leva i. Vill du ha möjligheten att kunna utvecklas på
annat håll så har du det. Men som i allt annat så är förändringar ett
risktagande. Jag visste inte om jag skulle överleva min första skoldag. Men jag
gjorde. Inte heller fick jag huvudet nedstoppat i toaletten. Förändringar är
skrämmande men du vet aldrig vad du kan hitta på vägen. Kanske något bättre,
kanske något sämre. Men jag tycker att makten ska ligga hos individen i fråga.
En arbetare ska inte gå att byta ut som ett par trasiga hörlurar på garanti. En
arbetare är ingen hårdvara. Den är kapabel nog att fatta egna beslut och att
välja sin egen väg i livet. Eller vad tycker du?
- Micael
Brun